Jaha, ja. Två barn som ser ut att vara av olika kön håller varandra i handen, och genast skriks det om "knoppande kärlek". Jag är inte expert på att bedöma barns åldrar, men känner mig rätt säker på att dessa är mellan ett och åtta år gamla, typ. Romantik känns inte som nåt jätteaktuellt. Det här är bara ett av miljontals exempel på samma fenomen, men det är det senaste jag snubblat över.
Om det hade varit två barn av samma kön, hade det pratats om romantik då? Jag gissar på nej. Då hade det bara stått något om vänskap.
Du kanske inte tycker att det här är någon big deal, eller att det är gulligt till och med. Men Yo. Det är en big deal, och det är inte gulligt. Allt tjafs om kärlek vi hör från barnsben är väl det som gör att många av oss i vuxen ålder fortfarande måste försvara våra vänskaper med personer av motsatt kön. Sitt eget kön är man vän med, det andra könet är man kär i. Snark.
Det här är sjukt utmattande. Det kan väl inte bara vara jag som fått redovisa mina vänskapsrelationer för mina pojkvänner? Hundra gånger, samma sak: Nejassådubehöverinteoroadigviärbarakompisar".
Jag funderar åter igen över lille Johan, min dagiskompis. Hur dagisfröknarna (förlåt, jag har fastnat på det ordet. Förskolepedagoger?) var delaktiga i att svepa in mig i spetsgardiner och arrangera bröllop bara för att jag och Johan typ hängde. Med min tjejkompis kunde jag liksom nakenbrottas, pussas och allt möjligt utan att någon nämnde "romantik". Och sen undrar folk vad jag menar när jag säger att vi indoktrineras i heteroromantik. Lål.
Romantiska relationer är ofta rätt jobbiga. Vänskapsrelationer är ofta rätt softa. Så varför denna panik att para ihop småbarn i imaginära romantiska konstellationer?
Nä. Gingerella säger som vanligt, leave the kids alone. Låt de små... Öh.. Änglarna utveckla sina vänskapsrelationer utan att vi analyserar dem genom våra hjärntvättade glasögon. Ok thanks bye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar